Svarta tankar…..

Det är jobbigt att inte må bra.

Det är jobbigt att förstå orsaken till varför man inte mår bra och inte kunna påverka sitt mående alls.

Jag är min egen strängaste kritiker. Den press som jag sätter upp på mig är omänsklig emellanåt. Jag måste bli snällare mot mig själv.

Jag betvivlar min egen förmåga. Kan jag verkligen någonting? Överreagerar jag nu eller är det ett ”normalt” beteende? Är det fel på hur jag känner och är?

Varför måste jag alltid stå upp för min sak och säga min mening? Kan jag inte bara släppa saker, borsta av mig och gå vidare? Jag vet att när jag engagerar mig i någonting kommer det att kosta enormt med energi och kraft. Det gör att jag numera ibland väljer att inte göra min röst hörd. Gör saker till 90 % istället för till 110 % och släpp det sedan.

Detta handlar också om mitt kontrollbehov. När jag är oförberedd på vad som komma skall saknar jag kontroll över situationen och blir mer utsatt. Det blir personligt.

Jag vägrar att låta mig trampas på och jag talar om ifall jag tycker att jag blir orättvist behandlad. Det är en av mina styrkor att jag för det mesta säger vad jag tycker och anser, samtidigt som det är en av mina svagheter. Sanningen är heller inte alltid bekväm för dem som hör den. Min sanning är dessutom inte den enda sanningen, utan för en annan människa kan det betyda något annat.

Jag måste förstå att andra människor inte vet om att jag mår dåligt. Det står inte skrivet på utsidan och om man inte varit utbränd vet man inte hur det känns. Själv hade jag ingen förståelse för detta innan jag blev sjukskriven.

Den här filmen från WHO om hur det är att vara deprimerad säger mycket anser jag:

http://www.upworthy.com/what-is-depression-let-this-animation-with-a-dog-shed-light-on-it?g=5&c=ufb1

Jag önskar att jag blir så stark att jag orkar sjasa iväg eller ta kontrollen över den svarta hunden från mitt liv och må bättre.

Igår var jag ute och gick med Bida. Solen sken och hon var så där härligt galen som bara en foxterrier kan vara. Där en stund när vi kampade med en pinne och jag kastade den åt henne kände jag att jag var glad och reagerade på att det var så länge sedan jag kände den känslan. Det gör mig ledsen. Jag blir ledsen över att jag inte kan vara genuint glad över saker som jag borde vara glad över när de händer som jag kunde förut.

Jag vill inte må som jag gör och vara så lättpåverkad av saker som händer på mitt jobb att mitt privatliv påverkas. Orkar inte…..

Alla mina vänner som ställer upp för mig när jag har det jobbigt. Min familj, Stefan och mina underbara barn, syskon och föräldrar, att ni orkar och har tålamod med mig betyder allt. Ett stort och varmt tack till er alla! Jag håller på att gå sönder och ni får mina delar att hålla ihop, om än med lite sprickbildning. Är så tacksam för att ni orkar lyssna på mig när jag ältar. Jag älskar er alla!

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Svarta tankar…..

  1. Jenny skriver:

    Det är en styrka att visa sig svag. Det är modigt att stå upp för sina känslor. Jag vet precis vad du går igenom. Man tar allt personligt och minsta ”obetydliga” grej kan vara något jättestort, råkade själv ut för det på jobbet idag. Då är man glad att vännerna finns där för en. Kram!

  2. Jeanette skriver:

    Underbara syster! Jag hjälper dig så gärna i livet, precis som du hjälper mig. Det handlar inte om svaghet utan om att leva livet tillsammans. Många kramar!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s