Uppdatering handen och utmattningssyndrom

Det har snart gått tre och en halv vecka sedan som jag red Sibban på träning för Ylva och i samband med lastningen lyckades dra tummen ur led. En ovanlig skada som krävde att läkarna fixerade leden på rätt plats med ett metallstift medan ledkapsel och mjukdelar läker ihop. Det är alltså tummens tredje led (den som är nästan mitt i handen) som jag slitit sönder. Handen får inte belastas förrän de tagit bort stiftet och jag använder den lite som understöd vid behov. Har varit ganska duktig men ibland är det svårt att låta bli att göra saker. Idag tex har jag ökat storleken på hagen där stona med föl går och det gick riktigt bra med bara en hand.

Om ungefär en vecka är det dags för återbesök två och eventuellt kommer läkaren då att ta bort metallstiftet och sedan ska jag få en plastskena istället. Gött för den kan man ta av när man ska tvätta sig och det kommer att bli lättare att sköta hygienen. Successivt ska jag sedan få börja träna upp handen igen.

Min hopptränare Cia slet av tummens ledband i mars och har haft plastskena sedan dess. Hon sa att det fungerar kanon att rida med den. I helgen som kommer ska hon göra 25 starter på 8 hästar och hon tycker att handen nästan är bättre att rida med skena än utan. Jag hoppas att jag kan börja rida igen när skenan väl är på plats. Trots allt tar man inte i speciellt mycket när man rider; i alla fall inte med tummen. Jag erkänner villigt att jag är lite ridsugen…..

Vad gäller min andra sjukskrivning utmattningsdepressionen går det lite upp och ner. Jag har varit ganska låg vissa dagar efter skadan i handen. Tyckte inte att jag behövde det också. Fortfarande blir jag alldeles galet trött när det händer flera saker och jag mår som allra bäst ute tillsammans med hästarna i hagen eller i stallet. Jag är otroligt tacksam över att jag har mina fina hästar som fungerar som medicin för mig. Sakta, sakta blir jag bättre. Även om jag ibland tycker att det går alldeles för långsamt så mår jag bättre nu än vad jag gjorde för ett halv år sedan. Jag kommer aldrig att komma upp i samma arbetskapacitet som tidigare men jag kommer att ha ett liv med livskvalitet hoppas jag. Det har jag inte haft de senaste åren när allt rullat på i 120 knyck.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s